Knulldikter

Jag ägnar kvällen åt att läsa dikter. Det är ingen frivillig sysselsättning, gud nej, jag gör det enbart eftersom det råkar vara ett obligatoriskt moment i min kurs. Imorgon ska vi nämligen ha responsmöte och då är det tänkt att jag ska leverera lite konstruktiv feedback på dikterna mina kära gruppkamrater skrivit.

Så jag sitter här och läser dem nu. Med en rykande kopp te tätt intill. De är väldigt olika och i högen finns allt från avgrundssvart emolyrik till hoppfull paradispoesi.

Och så knulldikter.

Jepp. Knulldikter. Väldigt många dessutom.

Knulldikterna innehåller fantastiska rader såsom:

”Det är så lätt att bli knullad”,

”Du tränger in i mig taffligt och charmigt”,

”Knulla mig smutsig”

och

”Vi tömmer våra uppochnervända världar över varandra,
Sen knullar vi”.

Kan nog bli ett intressant responsmöte imorgon.

William Fitzsimmons

Igår var jag på konsert. Ljuvliga singer/songwritern William Fitzsimmons gästade stan och sjöng deppiga sånger om förlorad kärlek och om döden. Det var väldigt mysigt.

Efter den avskalade, akustiska spelningen bytte jag några ord med William, som var hur jävla trevlig som helst. Han skrev lite vackra ord och sin snirkliga signatur på mina skivor och sedan kramades vi. Han var mjuk och varm och skägget kittlade skönt mot min kind.

Recension: Immanu el – Moen

På de två år som förflutit sedan Immanu el fullkomligt knockade mig med mästerverket They’ll Come, They Come har de fem bandmedlemmarna vuxit upp från spralliga pojkar till ståtliga män. Och i takt med att de själva utvecklats har deras musik gjort detsamma.

De drömska, svävande ljudlandskap som präglade debuten har nu till stor grad invaderats av kraftfulla gitarrer, pulserande basgångar och smattrande trummor. Men musiken är precis lika känslofylld som tidigare.

Claes Strängbergs bedårande stämma ligger nämligen som en ständig smekning ovanpå de driviga melodierna och ger en perfekt balans till det stundtals råa soundet.

Redan efter inledande Agnes Day, som börjar ganska lugnt för att mot slutet brisera i frenetiskt instrumentmangel, dryper mina frasiga läppar av fukt. Men det är framförallt under andra halvan av albumet som salivavsöndringen sätter igång på allvar. Efter ljuvlig skönsång i May, galopperande pianoplink i Archers, gudomliga melodier i Tunnel och en himmelsk final i form av Storm, sitter jag med ett gigantiskt leende och plaskar runt i en pöl av dregel.

Foto: Johan Stahre

Det enda jag egentligen saknar på Moen är lite större variation. Mixen mellan stegrande postrock med storartade klimax och stillsamma känslokavalkader, som bidrog till att göra They’ll Come, They Come så mästerligt, finns tyvärr inte. Istället känns det lite som att det är ungefär samma tempo, samma gitarrslingor och samma trumkomp genom större delen av skivan.

Men skit samma. Var för sig är i stort sett samtliga låtar alldeles fantastiska, och i slutändan går det inte att bortse från att Moen är lysande album från ett av landets absolut intressantaste band.

BETYG: 4/5

Moen släpps den 13 november och går att förhandsbeställa här.

Läs min hyllning av They’ll Come, They Come här.

Recensionen ursprungligen publicerad på Ungdomar.se.

Recension: Små skandaler

”Ååååh”. Under de nittio minuter som Små skandaler utspelar sig stönar jag högt flera gånger. Ibland av välbehag men allt som oftast av ren och skär frustration.

Den unga, stiliga och välbärgade engelsmannen John är ute på vift i Europa och får syn på bombnedslaget Larita. Kärlek uppstår och vips är de gifta och på väg hem till Johns fisförnäma familjs enorma mansion, där hans mor och far och två ogifta systrar bor. Klimakteriemorsan får omedelbart ett ont öga till Larita och …

… nej fan, historien är så fruktansvärt oengagerande att jag verkligen inte orkar berätta mer. Sorry, ni får väl googla eller nåt. Jag bryr mig nämligen inte det minsta om karaktärernas öden utan sitter mest och hoppas på att någon ska träda in med en massiv kulspruta och bara meja ner allihopa. Hela filmen är extremt påfrestande, med löjligt skådespeleri och buskisartade scener, och dessutom spelas jobbig jazz- och swingmusik typ hela filmen igenom.

Visst, stundtals är det faktiskt lite småroligt, framförallt när Colin Firth slänger in cyniska kommentarer här och var, men i slutändan är faktumet att den här filmen ens blev gjord den enda lilla skandal jag hittar.

Att jag trots allt ”belönar” filmen med en tvåa beror enbart på att Jessica Biel är så bedårande vacker. ”Ååååh” (av välbehag).

BETYG: 2/5

Recensionen ursprungligen publicerad på Ungdomar.se.

Full last på Färjan

Som utlovat kommer här mitt kulturreportage:

——————–

Hissen är trång och stinker sprit och gammal spya. Ur högtalarsystemet strömmar dansbandsmusik med pedofiliska undertoner. Jag och min gode vän, tillika kollega, Erik befinner oss på Silja Lines nöjesfartyg Cinderella och i hissen har vi fått sällskap av en munter kvinna i övre medelåldern. Hon har nyss nattat mannen och ungarna och nu tillhör natten henne. Kvinnan är en van kryssningsresenär. Åtta, nio kryssningar per år blir det.

Så fort hissdörrarna öppnas tar hon med bestämda och förväntansfulla steg sikte på roulettebordet. Det är där de stora pengarna finns. De blinkande spelmaskinerna som kantar väggarna, och som folk apatiskt står och matar med enkrona efter enkrona, avfärdar hon med en fnysning.
- De där maskinerna är värdelösa, förklarar vår nyfunna vän. De slukar pengar och maxvinsten ligger bara på 200 kronor. Då kan man lika gärna kasta pengarna överbord.
Med drömmen om den stora vinsten viker damen av mot roulettebordet. Vi önskar henne lycka till med spelandet och fortsätter bort mot Cinderellas nattklubb, Club Seven.

Det är en helt vanlig måndagskväll i slutet av oktober och det är ombordstigning på Ålandsfärjan Cinderella. De fem senaste timmarna har tillbringats stillsittandes i Vikings Lines konferenscenter – en grå bunker, uppenbart inspirerad av Östtysklands fantasifulla arkitektur – diskuterandes teknik, budget, visioner och siffror, och det känns därför skönt att nu äntligen få sträcka lite på de slumrande benen. Vid påstigningen hälsas vi välkomna ombord på fartyget av några glada besättningsmän. Tittar man lite närmare går det dock att se en uppgivenhet i männens trötta ögon. De är plågsamt medvetna om att en stor del av besökarna de nu artigt hejar på kommer vingla omkring i korridorerna, vråla obsceniteter och kaskadspy på de mörkblå heltäckningsmattorna om inte alltför många timmar.

De mörkblå heltäckningsmattorna bildar tillsammans med ett dunkelt ljus och guldglimmande detaljer precis överallt en inredningsdesign som utstrålar bordellverksamhet. Därför känns det också helt naturligt att en stor del av resenärerna utgörs av översminkade, kraftiga damer i alldeles för små paljettklänningar och biffiga Crocodile Dundee-kopior med uppknäppta skjortor och gnistrande ormskinnsboots.

Fartyget som tar oss från Stockholm till Mariehamn och tillbaka är detsamma som succéserien Färjan på Kanal 5 utspelar sig på. Det är ett kryssningsfartyg med alkohol som främsta drivmedel. För egen del är det första gången på en ”vanlig” Östersjökryssning. Tidigare har jag dansat loss till pumpande elektronisk dansmusik på festarrangören Monday Bars temakryssningar, men då har endast ”clubbers” varit välkomna och därför känns det nu lite märkligt att omges av ett så mångskiftande folk.

Uppenbart berusade småbarnsföräldrar som bekymmerslöst langar upp hundralappar på blackjackbordet samtidigt som deras ungar springer slalom kring benen varvas med pensionärer som buggar loss till Anders Berglunds spralliga sjuttiotalskavalkad och ungdomar vars enda mål med resan är att supa och knulla. Och så sådana som vi förstås – stillsamma och välvårdade män som är här i företagssammanhang.

Klockan är strax över två på natten och jag och Erik befinner oss nu inne på Club Seven tillsammans med våra övriga kollegor. Nittotalshits från bland andra Culture Beat och E-Type flödar ur högtalarna och på dansgolvet studsar cromagnonmänniskor omkring i någon slags primitiv parningsdans. Det är ett enda virrvarr av vinkande lockelser och utskjutande könspartier. En överviktig man i en tight, rosa skjorta rör sig över golvet och vallar enligt ett strategiskt rörelsemönster in sina byten i lokalens hörn. En slimmad kvinna kring trettiostrecket flaxar med armarna som en skadeskjuten skata och hennes läppar är utdragna i ett okristligt leende. Det är en besynnerlig syn som man betraktar med skräckblandad förtjusning.

Eftersom morgondagen innehåller ytterligare några timmars konferens och VD:n antagligen uppskattar om vi är någotsånär fräscha i sinnet bestämmer vi oss för att styra stegen tillbaka upp till hytten. Det är med huvudet fullproppat med budgetdiagram och teknikanalyser samt en lättare förkylning som jag kryper till kojs. För majoriteten av båtresenärerna väntar antagligen betydligt tommare huvuden och väldigt mycket otrevligare sjukdomar.

Efter en välsmakande frukostbuffé och ytterligare några timmar i den kyliga konferenslokalen är färjan på väg att äntra hamn. Det börjar bli dags att lämna slagskeppet för den här gången när vi träffar på den muntra roulettedamen igen. Hon ser inte lika munter ut längre när hon nu står och trycker sina sista silverblanka enkronor i en blinkande spelmaskin. En sådan där värdelös maskin som det bara går att vinna max 200 kronor på. En sådan där värdelös maskin som bara slukar ens pengar.

Jag glider försiktigt fram till henne och frågar hur det gick på nattens roulettespel.
- Det gick inte alls, svarar hon entonigt och utan att lyfta blicken en millimeter från den hypnotiskt blinkande maskinen.
Erik försöker trösta med den slitna gamla klyschan om ”otur i spel, tur i kärlek”. Tystnaden från damen talar sitt tydliga språk. Vi önskar henne därför lycka till med spelandet och drar oss stillsamt bort mot utgången, båda med tanken att hon nu är en kryssning närmare klivet ut över relingen.

Kort statusuppdatering…

Jag sitter just nu i min lilla lägenhet och avnjuter en kopp te samt en leverpastejmacka. De senaste dagarna har tillbringats på resande fot. I måndags tog jag flyget upp till den kungliga huvudstaden för en stillsam liten rekreationskryssning på Östersjöhavet. Efter kryssen följde jag med min käre vän Erik hem till hans grandiosa Solnavåning (praktiskt belägen mittemot Smittskyddsinstitutet) där vi bland annat smaskade sushi och njöt av varandras sällskap, och i eftermiddags tog jag så flyget hem igen. Jag hade oturen att hamna bredvid en groteskt tjock kvinna som luktade svett och gamla fiskbullar och som med nöd och näppe fick plats i stolssätet. Vi var placerade i mitten av planet, alldeles intill en av nödutgångarna och det enda jag satt och tänkte på under flygresan var hur i helvete hon skulle lyckas trycka sig ut genom den lilla luckan in case of an emergency.

Nåja, nog om det. Imorgon blir det skolarbete för hela slanten. Ett kulturreportage i form av en reseskildring ska lämnas in på fredag klockan 12 och jag tänkte givetvis rapportera mina samlade intryck och upplevelser från den fantastiska Finlandsfärjan. Slänger väl antagligen upp skiten här sen när det är klart. Nu ska jag i alla fall sova. God natt!

Poesi

Den här terminen läser jag en kurs som heter ”Skrivande som metod och gestaltning”. Det är en kreativ kurs med syftet att ”utveckla studentens skrivförmåga genom praktiska övningar i skön- och facklitterärt skrivande”. Just nu är vi mitt uppe i poesidelen och ”fördjupande läsning av poesi” står därför på schemat.

Innan kursen började var just den här delen den jag såg allra minst framemot. Det här med poesi har aldrig varit min grej, men nu när vi är igång med lyrikläsandet måste jag säga att det inte är så tokigt ändå. Visst är mycket bara bajsnödigt flummande, men jag har också upptäckt poesins djupsinniga öppenhet mot det oväntade och dess kraftfulla mångtydighet. Efter gårdagens föreläsning blev jag så inspirerad att jag rusade hem, satte på mig baskern, plockade fram gåspennan och lät mitt inre färga av sig på pappret.

Snäll som jag är tänkte jag dela med mig av två av mina alster. Hoppas de faller i tycke.

——————–

Trumpetarflickan

En champagnefnittrig glamourtjej
med en chihuahua nertryckt i sin jackficka.
Ett brunpuderlager tjockt som leverpastej
och brösten push-up:ade likt en gatflicka.

Med ostadiga klackar trippar hon fram
på sina anorektiska tändsticksben.
Promenaden är mycket smärtsam,
för lädertightsen skaver mot fläskfilén.

Männen dreglar och viskar vackra kommentarer
glamourtjejen ler åt deras naivitet.
Tänk om de visste vilka fanfarer
hon kan spela med sin gyllene trumpet.

——————–

Livsfobi

Jag har en fobi, en allergi
mot clowneri och griseri

mot onani och monarki
mot slaveri och trolleri

mot asymmetri, mot djurplågeri, mot gamla och nya Ullevi.

Jag har en fobi, en allergi
mot raseri och frenesi

mot mytologi och astrologi
mot Normandie och Chamonix

mot tiggeri, mot tragedi, mot vartenda jävla riksdagsparti.

Jag har en fobi, en allergi
mot melankoli och schizofreni

mot teknologi och fylleri
mot Marie och Sofi

mot anorexi, mot bulimi, mot allting som rymmer minst en kalori.

Det är som en mani, jag vill bli fri.

Men det hjälper inte med terapi.

För jag har en fobi,

en allergi

mot psykiatri.

Jag bär päls i vinter, sådeså!

I form av självutnämnd modeguru tänkte jag bara upplysa er om att det är pälsmössa och plutläppar som gäller i vinter.

Och till alla er djurkramare där ute i stugorna som sitter och skriker att päls minsann är djurplågeri och mord kan jag bara säga att ni är sjuuukt dubbelmoraliska. Låt mig citera bloggprinsessan Paow, som jag tycker uttrycker det hela på ett utomordentligt sätt:

Hur skulle människorna överlevt utan pälsen och köttet, på t.ex. istiden? Det finns värre saker – barn svälter över hela världen, hororna i Thailand får lida minst lika mycket som djuren m.m. Helt ärligt. Djurplågeri är inte päls, det finns ett annat ord för djurplågeri. Då djur dödas för skojs skull, t.ex. hängs upp och ner och man petar ut ögonen på dom. Det är djurplågeri, men så länge allting har en baktanke är det okej.

KA-PAOW, BITCHES!

Min ätstörning

Jag har alltid ansett mig ha ett hälsosamt förhållande till det här med mat. Visst händer det att jag ”glömmer bort” att äta ibland och ska jag vara helt ärlig har jag inte ägnat kostcirkeln någon tanke sedan de kaosartade hemkunskapslektionerna i nian, men trots detta tycker jag ändå att jag sköter min mathållning relativt bra.

Men så browsade jag igenom mitt gigantiska bildarkiv idag och upptäckte att jag faktiskt lider av en ganska grov ätstörning. På i stort sett varenda bild som involverar mig och någon form av föda ser jag nämligen allmänt efterbliven ut. Jag vet inte om det är samhällets sjuka ideal som orsakat detta skadliga beteende eller om det helt enkelt bottnar i en sviktande självkänsla. I vilket fall som kan jag nog tycka att det är ganska spexigt ändå.

Recension: Go Fast

Go Fast, med undertiteln Astonishing Speed, är en intensiv och fartfylld fransk actionfilm om landets knarkhandel.

I Frankrike flödar knarket. Genom så kallade ”Go Fast”-aktioner portioneras hasch och kokain ut till stadens dealers och polisen kämpar förgäves med att sätta fast ledarna. Marek – en actionfylld fransk kombination av Donnie Brasco och Jason Bourne, enligt omslaget – blir drillad till hårdnackad infiltratör och tar sig ända in i knarkligans innersta krets. En värld fylld av pengar och lyx, men även misstänksamhet och mord.

Go Fast är en väldigt välregisserad och stundvis också väldigt spännande film. Problemet ligger i att storyn inte riktigt motiverar till en långfilm (även om långfilm kanske är att ta i då filmen klockar in på endast 89 minuter – inklusive eftertexter). Go Fast känns mer som ett avsnitt ur en tv-serie. För mycket fokus har lagts på fartfyllda bilfärder längst vidsträckta vägar, till tonerna av pumpande fransk electro. Personligen hade jag föredragit starkare personporträtt. Några känslor för Marek hinner aldrig byggas upp.

På det stora hela är Go Fast ändå en intensiv och snygg film som passar utmärkt tillsammans med en påse chips och ett glas läskeblask. Eller en lina kokain om du nu föredrar det…

BETYG: 3/5