Lusseterroristen

Jag är inget big fan av russin. Visst, kalla och hårda i starkvinsglöggen är de helt okej men så fort de ligger varma och uppsvällda i en lussebulle får jag seriöst kväljningar när jag råkar sätta tänderna i ett. Jag skulle nog faktiskt vilja påstå att ett lusserussin är lite som al-Qaida-ledaren Usama Bin Laden. För utöver de rent uppenbara, utseendemässiga, likheterna så är de båda också löjligt duktiga på att gömma sig. Det spelar ingen roll hur noga USA och jag genomsöker gångarna och sliter sönder väggarna – de där skrynkliga små terroristerna lyckas ändå alltid på något sätt hålla sig undan. Och jag är dessutom ganska så säker på att jag skulle få kväljningar om jag råkade få Usama i munnen också. Tänk er själva de grova, krulliga skäggstråna som kittlar sig ner längst gommen och sedan ligger och skaver i svalget. Fyfan.

Inte så jävla smidigt

Alla har vi väl gjort ett och annat osmidigt val här i livet. Ögonblick man önskar man kunde skruva tillbaka klockan till och glida igenom på ett mycket smidigare sätt. Bland mina mindre smidiga moments kan jag nämna en dumpning till tonerna av Deadlock (It’s Over) av Magnet. En låt som innehåller raderna: ”It’s time to retire, it’s time now to let go. ‘Cause I don’t think I can do this no more, no I don’t think I can do this no more. So I guess that it’s over”.

Inte så jävla smidigt just i stunden kanske, men det är åtminstone inget jag lider av idag. Värre är det då för den där danska fotbollshuliganen som stormade in på Parken och attackerade domaren för lite drygt två år sedan.

En liten rekapitulation för att fräscha upp minnet:

2 juni 2007. Endast ett par minuter återstår av den underhållande fotbollsmatchen mellan Sverige och Danmark. Danskarna har i andra halvlek hämtat upp ett tremålsunderläge och har dessutom haft ett par riktigt heta chanser att ta ledningen.

Svensk boll. Kennedy Bakircioglu gör ett par halvtaskiga överstegsfinter ute på vänsterkanten när den blonda ungtuppen Markus Rosenberg plötsligt faller omkull inne i det danska straffområdet. Har han snubblat på ett oknutet skosnöre månntro? Huvuddomare Herbert Fandel springer bort till linjemannen, som tydligen har uppmärksammat något. Publiken på Parken är knäpptyst. Efter en kort diskussion går Fandel med bestämda steg tillbaka mot straffområdet. Christian Poulsens knytnävsslag i Rosenbergs mage har uppmärksammats av linjemannen, Poulsen blir utvisad och Sverige tilldöms en straff med ställningen 3-3 på tavlan. Inte särskilt smidigt av Christian Poulsen, men hans tilltag ska snart komma att överskuggas rejält.

På läktarplats sitter nämligen en överförfriskad dansk supporter, som dagen efter kommer vara ökänd som ”29-åringen”. Samtidigt som domare Fandel höjer det röda kortet i Poulsens riktning slutar hjärnan fungera hos mannen på läktaren. Några ytterst osmidiga ögonblick senare har han svingat sig över det knähöga kravallstaketet, rusat in på planen och slagit till domaren över kinden. Machen bryts, Sverige tilldelas segern och en helt vanlig 29-årig dansk, med en mage som skvallrar om för hög ölkonsumtion, har på bara några sekunder förvandlats till ett nationellt hatobjekt. Mordhoten haglar över honom och han döms senare till ett 20 dagar långt fängelsestraff.

Häromdagen läste jag att det nu beslutats i dansk domstol att ”29-åringen” (som nu hunnit fylla 31) dessutom tvingas betala 1,2 miljoner kronor i skadestånd till det danska fotbollsförbundet för sitt osmidiga hjärnsläpp. ”Rent ekonomiskt är mitt liv redan förstört, och jag kan inte riktigt se någon ljusglimt”, säger 31-åringen till dansk tv.

Risken att han nu ligger i fosterställning och nynnar ”It’s time to retire, it’s time now to let go. ‘Cause I don’t think I can do this no more, no I don’t think I can do this no more. So I guess that it’s over” känns som ganska stor.

Inte särskilt najs majs

Köpte majs på Lidl igår. Den smakade inget vidare. Fast jag får skylla mig själv. Borde givetvis läst på burken innan jag köpte den.

Min dag i bilder

Det är ju oerhört populärt nuförtiden att dokumentera sin helvilda vardag och sammanställa ett rafflande blogginlägg med rubriken ”min dag i bilder”. Som den extrema trendföljare jag är hakar jag givetvis på på det hela och visar er hur väldigt spännande min dag varit:

Steg upp halv tolv och kissade. Skarpögda bloggläsare kanske noterar den stora bruna fläcken uppe till höger, vid duschkabinshörnet, och tänker ”var det inte han som skröt en massa igår om hur ordentligt han städat?”. Till er kan jag meddela att fläcken nu är obarmhärtigt avlägsnad.

Därefter slog jag mig ner framför datorn och ögnade igenom lite olika nyhetskanaler, samt avnjöt en orientalisk frukost bestående av chai-te och Ying och Yang-inspirerade smörgåsar. (Och nej, det är INTE den bruna fläcken från badrummet som ligger utbredd på den vänstra mackan.)

Sedan var det tänkt att jag skulle läsa lite kurslitteratur. Men essän om Brigitta av Vadstena kändes inte alls särskilt lockande så jag gick och handlade istället. I kön på Willys hamnade jag bakom höjdhopparen Linus Thörnblad. Han köpte bland annat glögg och äggnudlar. Tyvärr har jag inget bildbevis på detta, ni får helt enkelt tro mig.

Kvällen har jag tillbringat i sängen tillsammans med Filip och Fredriks nya bok, Tårtgeneralen. Har plöjt igenom lite drygt halva romanen och kan glatt konstatera att den är helt jävla underbar!

Det där var min dag i bilder. Mer spännande än så blir det inte.

01:00

Idag har det varit stora städdagen. Hyllor har dammats, golv har bonats, speglar har putsats, skåp har torkats, klosettskålar har polerats, diskar har diskats and so on. Jag har rusat omkring som självaste Askungen här i lägenheten. Fast där slutar också alla likheter. För Askungen hade ett par schyssta musvänner som sydde henne en klänning, en god ”Salagadoola mechicka boola, bibbidi bobbidi boo”-fe som pimpade en pumpa och så gifte hon sig med supersnygga prinsen och levde lycklig i alla sina dagar.

Själv sitter jag alldeles ensam på 22 (visserligen välstädade) kvadrat, i halvtrasiga mjukiskläder och glufsar i mig en Gorbys pirog klockan 01 en vardagsnatt. Men vafan, jag tänker inte sitta här och deppa ner mig. Imorgon är en ny dag. Och då slipper jag åtminstone städa.

Knulldikter

Jag ägnar kvällen åt att läsa dikter. Det är ingen frivillig sysselsättning, gud nej, jag gör det enbart eftersom det råkar vara ett obligatoriskt moment i min kurs. Imorgon ska vi nämligen ha responsmöte och då är det tänkt att jag ska leverera lite konstruktiv feedback på dikterna mina kära gruppkamrater skrivit.

Så jag sitter här och läser dem nu. Med en rykande kopp te tätt intill. De är väldigt olika och i högen finns allt från avgrundssvart emolyrik till hoppfull paradispoesi.

Och så knulldikter.

Jepp. Knulldikter. Väldigt många dessutom.

Knulldikterna innehåller fantastiska rader såsom:

”Det är så lätt att bli knullad”,

”Du tränger in i mig taffligt och charmigt”,

”Knulla mig smutsig”

och

”Vi tömmer våra uppochnervända världar över varandra,
Sen knullar vi”.

Kan nog bli ett intressant responsmöte imorgon.

William Fitzsimmons

Igår var jag på konsert. Ljuvliga singer/songwritern William Fitzsimmons gästade stan och sjöng deppiga sånger om förlorad kärlek och om döden. Det var väldigt mysigt.

Efter den avskalade, akustiska spelningen bytte jag några ord med William, som var hur jävla trevlig som helst. Han skrev lite vackra ord och sin snirkliga signatur på mina skivor och sedan kramades vi. Han var mjuk och varm och skägget kittlade skönt mot min kind.

Recension: Immanu el – Moen

På de två år som förflutit sedan Immanu el fullkomligt knockade mig med mästerverket They’ll Come, They Come har de fem bandmedlemmarna vuxit upp från spralliga pojkar till ståtliga män. Och i takt med att de själva utvecklats har deras musik gjort detsamma.

De drömska, svävande ljudlandskap som präglade debuten har nu till stor grad invaderats av kraftfulla gitarrer, pulserande basgångar och smattrande trummor. Men musiken är precis lika känslofylld som tidigare.

Claes Strängbergs bedårande stämma ligger nämligen som en ständig smekning ovanpå de driviga melodierna och ger en perfekt balans till det stundtals råa soundet.

Redan efter inledande Agnes Day, som börjar ganska lugnt för att mot slutet brisera i frenetiskt instrumentmangel, dryper mina frasiga läppar av fukt. Men det är framförallt under andra halvan av albumet som salivavsöndringen sätter igång på allvar. Efter ljuvlig skönsång i May, galopperande pianoplink i Archers, gudomliga melodier i Tunnel och en himmelsk final i form av Storm, sitter jag med ett gigantiskt leende och plaskar runt i en pöl av dregel.

Foto: Johan Stahre

Det enda jag egentligen saknar på Moen är lite större variation. Mixen mellan stegrande postrock med storartade klimax och stillsamma känslokavalkader, som bidrog till att göra They’ll Come, They Come så mästerligt, finns tyvärr inte. Istället känns det lite som att det är ungefär samma tempo, samma gitarrslingor och samma trumkomp genom större delen av skivan.

Men skit samma. Var för sig är i stort sett samtliga låtar alldeles fantastiska, och i slutändan går det inte att bortse från att Moen är lysande album från ett av landets absolut intressantaste band.

BETYG: 4/5

Moen släpps den 13 november och går att förhandsbeställa här.

Läs min hyllning av They’ll Come, They Come här.

Recensionen ursprungligen publicerad på Ungdomar.se.

Recension: Små skandaler

”Ååååh”. Under de nittio minuter som Små skandaler utspelar sig stönar jag högt flera gånger. Ibland av välbehag men allt som oftast av ren och skär frustration.

Den unga, stiliga och välbärgade engelsmannen John är ute på vift i Europa och får syn på bombnedslaget Larita. Kärlek uppstår och vips är de gifta och på väg hem till Johns fisförnäma familjs enorma mansion, där hans mor och far och två ogifta systrar bor. Klimakteriemorsan får omedelbart ett ont öga till Larita och …

… nej fan, historien är så fruktansvärt oengagerande att jag verkligen inte orkar berätta mer. Sorry, ni får väl googla eller nåt. Jag bryr mig nämligen inte det minsta om karaktärernas öden utan sitter mest och hoppas på att någon ska träda in med en massiv kulspruta och bara meja ner allihopa. Hela filmen är extremt påfrestande, med löjligt skådespeleri och buskisartade scener, och dessutom spelas jobbig jazz- och swingmusik typ hela filmen igenom.

Visst, stundtals är det faktiskt lite småroligt, framförallt när Colin Firth slänger in cyniska kommentarer här och var, men i slutändan är faktumet att den här filmen ens blev gjord den enda lilla skandal jag hittar.

Att jag trots allt ”belönar” filmen med en tvåa beror enbart på att Jessica Biel är så bedårande vacker. ”Ååååh” (av välbehag).

BETYG: 2/5

Recensionen ursprungligen publicerad på Ungdomar.se.

Full last på Färjan

Som utlovat kommer här mitt kulturreportage:

——————–

Hissen är trång och stinker sprit och gammal spya. Ur högtalarsystemet strömmar dansbandsmusik med pedofiliska undertoner. Jag och min gode vän, tillika kollega, Erik befinner oss på Silja Lines nöjesfartyg Cinderella och i hissen har vi fått sällskap av en munter kvinna i övre medelåldern. Hon har nyss nattat mannen och ungarna och nu tillhör natten henne. Kvinnan är en van kryssningsresenär. Åtta, nio kryssningar per år blir det.

Så fort hissdörrarna öppnas tar hon med bestämda och förväntansfulla steg sikte på roulettebordet. Det är där de stora pengarna finns. De blinkande spelmaskinerna som kantar väggarna, och som folk apatiskt står och matar med enkrona efter enkrona, avfärdar hon med en fnysning.
- De där maskinerna är värdelösa, förklarar vår nyfunna vän. De slukar pengar och maxvinsten ligger bara på 200 kronor. Då kan man lika gärna kasta pengarna överbord.
Med drömmen om den stora vinsten viker damen av mot roulettebordet. Vi önskar henne lycka till med spelandet och fortsätter bort mot Cinderellas nattklubb, Club Seven.

Det är en helt vanlig måndagskväll i slutet av oktober och det är ombordstigning på Ålandsfärjan Cinderella. De fem senaste timmarna har tillbringats stillsittandes i Vikings Lines konferenscenter – en grå bunker, uppenbart inspirerad av Östtysklands fantasifulla arkitektur – diskuterandes teknik, budget, visioner och siffror, och det känns därför skönt att nu äntligen få sträcka lite på de slumrande benen. Vid påstigningen hälsas vi välkomna ombord på fartyget av några glada besättningsmän. Tittar man lite närmare går det dock att se en uppgivenhet i männens trötta ögon. De är plågsamt medvetna om att en stor del av besökarna de nu artigt hejar på kommer vingla omkring i korridorerna, vråla obsceniteter och kaskadspy på de mörkblå heltäckningsmattorna om inte alltför många timmar.

De mörkblå heltäckningsmattorna bildar tillsammans med ett dunkelt ljus och guldglimmande detaljer precis överallt en inredningsdesign som utstrålar bordellverksamhet. Därför känns det också helt naturligt att en stor del av resenärerna utgörs av översminkade, kraftiga damer i alldeles för små paljettklänningar och biffiga Crocodile Dundee-kopior med uppknäppta skjortor och gnistrande ormskinnsboots.

Fartyget som tar oss från Stockholm till Mariehamn och tillbaka är detsamma som succéserien Färjan på Kanal 5 utspelar sig på. Det är ett kryssningsfartyg med alkohol som främsta drivmedel. För egen del är det första gången på en ”vanlig” Östersjökryssning. Tidigare har jag dansat loss till pumpande elektronisk dansmusik på festarrangören Monday Bars temakryssningar, men då har endast ”clubbers” varit välkomna och därför känns det nu lite märkligt att omges av ett så mångskiftande folk.

Uppenbart berusade småbarnsföräldrar som bekymmerslöst langar upp hundralappar på blackjackbordet samtidigt som deras ungar springer slalom kring benen varvas med pensionärer som buggar loss till Anders Berglunds spralliga sjuttiotalskavalkad och ungdomar vars enda mål med resan är att supa och knulla. Och så sådana som vi förstås – stillsamma och välvårdade män som är här i företagssammanhang.

Klockan är strax över två på natten och jag och Erik befinner oss nu inne på Club Seven tillsammans med våra övriga kollegor. Nittotalshits från bland andra Culture Beat och E-Type flödar ur högtalarna och på dansgolvet studsar cromagnonmänniskor omkring i någon slags primitiv parningsdans. Det är ett enda virrvarr av vinkande lockelser och utskjutande könspartier. En överviktig man i en tight, rosa skjorta rör sig över golvet och vallar enligt ett strategiskt rörelsemönster in sina byten i lokalens hörn. En slimmad kvinna kring trettiostrecket flaxar med armarna som en skadeskjuten skata och hennes läppar är utdragna i ett okristligt leende. Det är en besynnerlig syn som man betraktar med skräckblandad förtjusning.

Eftersom morgondagen innehåller ytterligare några timmars konferens och VD:n antagligen uppskattar om vi är någotsånär fräscha i sinnet bestämmer vi oss för att styra stegen tillbaka upp till hytten. Det är med huvudet fullproppat med budgetdiagram och teknikanalyser samt en lättare förkylning som jag kryper till kojs. För majoriteten av båtresenärerna väntar antagligen betydligt tommare huvuden och väldigt mycket otrevligare sjukdomar.

Efter en välsmakande frukostbuffé och ytterligare några timmar i den kyliga konferenslokalen är färjan på väg att äntra hamn. Det börjar bli dags att lämna slagskeppet för den här gången när vi träffar på den muntra roulettedamen igen. Hon ser inte lika munter ut längre när hon nu står och trycker sina sista silverblanka enkronor i en blinkande spelmaskin. En sådan där värdelös maskin som det bara går att vinna max 200 kronor på. En sådan där värdelös maskin som bara slukar ens pengar.

Jag glider försiktigt fram till henne och frågar hur det gick på nattens roulettespel.
- Det gick inte alls, svarar hon entonigt och utan att lyfta blicken en millimeter från den hypnotiskt blinkande maskinen.
Erik försöker trösta med den slitna gamla klyschan om ”otur i spel, tur i kärlek”. Tystnaden från damen talar sitt tydliga språk. Vi önskar henne därför lycka till med spelandet och drar oss stillsamt bort mot utgången, båda med tanken att hon nu är en kryssning närmare klivet ut över relingen.