En ensam cowboy (Daniel Craig) vaknar upp mitt i ingenmansland. Han är skottskadad, lider av total minnesförlust och har ett massivt järnarmband fastklamrat runt handleden. Efter att ha nitat ett gäng stöddiga indianjägare kravlar han sig in till närmaste saloon där det ganska snart står klart att det inte är något lyxigt Cartier-smycke som sitter runt hans handled utan ett utomjordiskt supervapen. Så långt: svincoolt!

Men sen vecklar Cowboys & Aliens ut sig till att bli en helt ordinär actionrökare. Inget fel i det egentligen, men jag hade i alla fall hoppats på lite mindre allvar och lite mer putslustighet. Med ett sådant briljant koncept som filmen faktiskt är – det är ju, bokstavligt talat, det bästa av två världar som möts – finns det massvis av utrymme att spexa till det rejält. Tänk själva vad festligt det hade varit om vi fått se Daniel Craig studsa upp och grensla en av utomjordningarna, skrika ”Yiihaa” och sedan galoppera iväg mot solnedgången!

Som actionfilm är Cowboys & Aliens dock stabil. Miljöerna är tjusiga, skådespeleriet tryggt och med undersköna Olivia Wilde (som även hon ser ut att komma från en annan planet) i uppställningen blir det omöjligt för mig att skjuta sönder filmen. Men det går ändå inte att komma ifrån att Cowboys & Aliens lämnar en fadd smak av besvikelse i mungipan.

FILM: Unstoppable
Efter magnifika True Romance och Man on Fire fick Tony Scott fnatt och spottade ur sig det usla tidsmaskinsspektaklet Déjà Vu . Men nu har den amerikanske actionregissören tack och lov hittat in på rätt spår igen. I Unstoppable spelar Denzel Washington och läckerbiten Chris Pine två lokförare som måste få stopp på ett skenande tåg, fullastat med dödliga kemikalier. Scott lägger i högsta växel och levererar en rulle som är skitsnygg, actionspäckad och som inte det minsta intellektutmanande. En film som är perfekt för den regniga sommarkvällen, med andra ord.

LITTERATUR: Magasinet Filter
”Genom oväntade reportagevinklar och fängslande dramaturgi ges här både intellektuell fördjupning och urban glamour” löd motiveringen när Filter tidigare i år kammade hem Tidsskriftspriset i klassen Populärpress under 50 000 exemplar. Och med all rätt – ”Läsmagasinet för nyfikna” är den tveklöst bästa tidskriften i landet just nu. Med intressanta reportage och djupdykande intervjuer, skrivna av några av landets vassaste pennor, är Filter ett måste för alla som är det minsta intresserade av kultur och nöje, samhälle och politik, forskning och teknik. Läs exempelvis Christopher Frimans magnifika reportage om hur vårt minne har förmultnat i det multitaskande samhället. Därefter har du inget annat val än att teckna en prenumeration. Om du nu kommer ihåg det, vill säga.

(Texten ursprungligen publicerad på Ungdomar.se)

Den femte oktober 2005 släpptes första boken i Stephanie Meyers ungdomsserie Twilight – en fantasispäckad äventyrssaga om sjuttonåriga Bella som förälskar sig i en glittrande vampyr vid namn Edward. Boken omfamnades av både kritiker och publik och mot slutet av året hade den kilat raka vägen upp till förstaplatsen på New York Times bästsäljarlista. Twilight blev på många sätt startskottet till den massiva vampyrhysteri som fortfarande envist biter sig fast i vår popkultur.

Frågan är när vampyrernas grepp egentligen ska lossna? Hur mycket blodsugande klarar vi av innan vi börjar törsta efter annat? Förra hösten släpptes parodifilmen Vampire Sucks, och det om något borde väl vara ett tecken på att vampyrbubblan snart är på väg att punkteras av ett vitlöksmarinerat silverspett?

Icke då. I november har den första filmdelen i det fjärde kapitlet av Twilight-serien, Breaking Dawn, biopremiär och den påkostade HBO-serien True Blood, med vår svenska stolthet Alexander Skarsgård i en av huvudrollerna, kickade nyss igång sin fjärde säsong. Dessutom kommer en tredje säsong av The Vampire Diaries i höst och på bokfronten fortsätter vampyrerna att härja för fullt; både Vampire Academy-författarinnan Richelle Mead och House of Night-författarinnan P.C. Cast släpper exempelvis nya böcker senare i år.

Det verkar alltså som att vampyrerna kommer att hänga kvar ett bra tag till. Och de bleka blodsugarna är ju heller inte något nytt fenomen – ända sedan det mörka 1800-talet har människor fascinerats av vampyren och dess popularitet har sedan dess kommit och gått i omgångar. Men aldrig tidigare har intresset varit så stort som nu.

Anna Höglund är doktor i litteraturvetenskap och landets enda vampyrforskare. I en intervju med Piratförlaget förklarar hon vampyrens popularitet med att den i dagens ytliga samhälle har blivit en gestalt som vi kan identifiera oss med:
– Nu ska man betrakta sig själv utifrån hela tiden och det finns så höga krav och ideal att leva upp till. Vampyrerna är missförstådda outsiders som erbjuder ett alternativt ideal.

Och det är inte bara på vampyrerna det märks. Populärkulturen överöses just nu av zombies, häxor, husandar, änglar och alla möjliga andra övernaturliga väsen. Till och med den gamla grekiska gudinnan Sköna Helena av Troja har väckts till liv igen (i en ny upphottad version, givetvis). Alla står de utanför samhällets strömlinjeformade normer.

På vampyrfronten tycks dock en förändring vara på väg. Den gulliga, människoliknande vampyren som vi lärt känna de senaste åren är på väg att försvinna. Enligt Anna Höglund och flera andra experter kommer vi snart att få stifta bekantskap med betydligt brutalare vampyrer. De kommer att bli äckliga, pandemispridande typer, långt från den gnistrigt sexiga Edward Cullen-figuren som har fått så många småtjejer att kura ihop sig uppe på flickrummen med trånande tankar. Nästa år planeras bland annat en reboot av kultfilmen Buffy – The Vampire Slayer från 1992 (som senare resulterade i den omåttligt populära serien med samma namn). 2012 ser alltså ut att bli året då det är dags att på allvar sluta upp med gullandet, plocka upp påkarna och börja slakta lite vampyrer igen. I alla fall i filmerna.

(Texten ursprungligen publicerad på Ungdomar.se.)

Den senaste tiden har dock den här bilden slaktats totalt av ett gäng amerikanska bikers. Jag började nämligen titta på den amerikanska tv-serien Sons of Anarchy för ett tag sedan och nu är jag övertygad om att det är den som kommer ta livet av mig.

Jackson ”Jax” Teller.

Vartenda avsnitt är nämligen en jävla plåga, rent ut sagt. Det är en sådan fruktansvärd nervpärs att jag blir alldeles svettig, får svårt att andas och känner hur hjärtat är farligt nära gränsen till att skrika att nu får det fan vara nog och begå harakiri på ett av mina revben.

Det var efter högljudda hyllningar från nära vänner och kreddiga kulturjournalister som jag började följa serien, som handlar om ett motorcykelgäng i norra Kalifornien och deras minst sagt turbulenta vardag. Till en början tyckte jag det var en ganska blaskig serie, med platta karaktärer och en styltig storyline. Men ändå fanns det något väldigt magnetiskt i den. Något som fick mig att lägga alla mina ifrågasättanden åt sidan och bara hoppa upp på hojen bakom huvudpersonen Jackson ”Jax” Teller, greppa honom stadigt runt midjan och åka med – vart resan än bar.

Visst finns det fortfarande mycket jag stör mig på, som att birollskaraktärerna är extremt stela och överdrivet stereotypa och att alla one-liners är alldeles för genomtänkta. Dialogerna är dessutom ofta usla och handlingen så överdriven att den blir svår att riktigt ta på allvar. Men Sons of Anarchy har ändå tagit över mitt sinne totalt. Jag har investerat så mycket hjärta i karaktärerna att varje liten motgång de har känns ända in i själen. Och motgångar, det har de minsann gott om.

Trots att jag måste pausa var och varannan minut för att hämta andan kan jag helt enkelt inte få nog av serien. Tredje säsongen avslutades med ett gastkramande avsnitt och väntan på den fjärde, som är tänkt att rulla igång i september, är minst sagt olidlig. Jag bara måste få veta vad som kommer hända Jax och hans familj. Om jag så ska behöva dö på kuppen.

Texten ursprungligen publicerad på Ungdomar.se.

Men nu snart alldeles strax om bara ett litet ögonblick ska jag koppla ner mig och lägga allt fokus på skoluppsatsen. Då slänger jag igång de här fyra tralliga låtarna på högsta volym och sedan låter jag fingrarna dansa iväg över tangentbordet!

http://www.youtube.com/watch?v=qczr6Z2qtpE

Det märks också tydligt att det är en modemogul som gjort filmen. A Single Man är nämligen fylld till bredden med estetiskt frosseri i form av stiliga kläder och accessoarer, arkitektur och inredning. Fords bildspråk är dessutom bedårande vackert och får tillsammans med det sorgliga soundtracket mig genast att tänka på Darren Aronofskys och Clint Mansells mästerverk The Fountain. Och bara det är ju anledning nog att rusa till videobutiken och hyra filmen redan idag.

Fashiongrad: 3
Helhetsbetyg: 4

Recensionen ursprungligen publicerad på Ungdomar.se.

I stort sett hela filmen kretsar kring den fashionabla modeindustrin och de eleganta märkesplaggen svischar förbi i hyperfart. Just därför är det ganska fascinerande hur fruktansvärt smaklös Djävulen bär Prada är.

Utöver Meryl Streeps magnifika prestation som den iskalla och hänsynslösa modemagasinsdrottningen Miranda Priestly (en roll som Streep mycket välförtjänt blev Oscarsnominerad för) är filmen mest bara en enda salig röra av ytlighet, sömniga skämt och sliskiga repliker som inte alls känns särskilt klädsamma. Dessutom bjuds det på en gräddig moraltårta i slutet som får mig att kräkas lite smått i munnen. Men tjusiga kläder, ja det finns det ju i alla fall gott om.

Fashiongrad: 4
Helhetsbetyg: 2

Recensionen ursprungligen publicerad på Ungdomar.se.

Fast jag antar att det är sånt som kännetecknar en sann gourmet, att man gör det där lilla extra och oväntade för att piffa till matlagningen. Precis som när Per Morberg står i köket. Liksom hans är min kokkonst yvig, spontan, svettig och fylld av känslor, färger och smaker. Sen att mina rätter då och då råkar smaka, lukta och se ut som en skräpig slumgata i Rio tycker jag faktiskt inte spelar så stor roll. Allt går ju liksom ändå att rädda med en skvätt ketchup.

Jag – och håll hårt i hatten nu! – NEKADES nämligen att köpa en Red Bull på Lidl. Den plufsiga tjejen i kassan tyckte helt enkelt att bilden på mitt leg inte alls var lik mig. Och så var det med den saken. Min undran om hon var seriös eller bara helt jävla dum i huvudet fick inget gehör. Hon valde att ignorera mig totalt och viftade istället fram nästa person i kön – fast beslutsam om att här skulle minsann inte säljas någon hälsovådlig dryck till olovlig person.

Och jag kan ju säga så mycket som att det var en himla tur för henne att jag var dåsig och inte redan hade en Red Bull i systemet. För då jäääävlar hade jag sneat totalt. Så som man gör när man är ung och inte kan hantera alla de extrema sinnesrubbningar som en tjugofemma Red Bull orsakar.

Jag lär dock inte tilldelas någon guldmedalj för min insats och inte heller matcha mina lagkamrater när det gäller stil och kreativitet, men det är lugnt. Det är ju liksom ingen tävling det här.